söndag 23 september 2007

körv med brö?

Att nykter röra sig ute i Stockholmsnatten en lördag är lite av ett skådespel.
Ett skådespel jag ikväll inte alls hade tålamod med.
På väg hem, klockan är strax före 23 och jag är hungrig. Bestämmer mig för en sojakorv vid Medborgarplatsen. När jag närmar mig grillen ser jag ett gäng medelålders par stå och virra framför luckan.
Jag anar genast oråd.
När jag väl är framme verkar det som att det bara är ett par kvar som ska bestämma sig och de är framför mig. Skönt.
Ack nej, ett annat par har hållit sig i skymundan och ställer sig bakom mig i kön.
Är det något jag verkligen inte har tålamod med så är det berusade medelålders.

Grillen har flera olika menyer att välja mellan. Kvinnan bakom stirrar bara på den rakt framför henne där det klart och tydligt står Specialare.
-Jag vill bara ha en vanlig körv med brö.
- Har dom inte körv med brö?
Fortfarande stirrandes på samma meny.
- Men har dom inte en vanlig kökt körv med brö?
Nu har hon upptäckt fler menyer.
- Har dom inte en vanligt kökt körv med brö här i Stockholm.
Hennes ögon scannar meny efter meny. Ändå kan hon inte upptäcka Korv med bröd 14 kr.
-Finns det inte körv med brö?
Inom mig kokar jag. Jag klarar inte av kvinnans fyllestämma som brölar allt mer upprört.
När hon en sista gång frågar om sin jävla körv med brö kan jag inte hålla mig utan heilar en rak arm upp mot mot menyn och väser – Jo, det har dom, där!
Jag kunde inte ens titta på henne i min upprördhet. Nu skäms jag. Anger management någon?

söndag 16 september 2007

fantastic few

helt plötsligt e det så sjukt kul att gå ut. jag orkar inte. jag hinner inte. men jag kan fan inte sluta.
det här skämtet om att jag e alkoholist kanske inte e ett skämt längre?
torsdagkväll: party like a rockstar, i say nomore
fredagkväll: bästa tjejerna + bästa musiken + bästa drinkarna = bästa förfesten på länge.
väl ute var allt glatt och dansant minus: två danskillar som inte riktigt kunde hålla avståndet."inte så nära" sa vi. det gick inte fram. när man känner nått obehagligt hårt mot sin rumpa vill man kräkas. det e inte okej. inte alls okej.

fredag 24 augusti 2007

Gokiburi dame!

Nu så här post-Japan kan jag ta itu med denna lilla varelse som fullständigt skrämde skiten ur mig min sista helg. Okej det var inte just han, men det var nog en inte alltför avlägsen kusin gissar jag.
Länge trodde jag att det var en kackerlacka som ville mig illa men när Flugan var med vågade jag ta mig en närmare titt på denna lilla filur. Vad han är vet jag inte. Att det är en "han" är givet.
(Det är en dålig grej med Japan. Många okända galna insekter som bits och ställer till med rackartyg. Vid min första vistelse blev jag biten vid knäet, det kliade i ETT år. Sant!)
Anyhow... I min finaste klänning skulle jag i fredags trippa uppför trappan till gångbron utanför mitt hus. Halvvägs upp kommer en sån där farande.
Vild och galen och VÄSANDES!
Han liksom stryker trappstegen fram och tillbaka fast givetvis helt random så jag inte kan räkna ut hans nästa drag. weeeeeeeeeeeeccccccccchh
Jag vågade inte vända ryggen till så istället för att vända om skrek jag och two-steppade som aldrig förr. På något sätt tog jag mig i alla fall över och pinnade hela trappan upp innan jag vågade se mig om.
Högst uppe på trappan stod givetvis två japaner och tittade undrande. Så jag fick trots min allvarliga hjärtklappning skämmas och småspringa över hela bron. Och sen i panik ta mig nerför en likadan trappa på andra sidan.
Jag tror inte att jag trycka nog på hur händelsen traumatiserade mig.
Varje kväll när jag gick hem var jag livrädd. Så fort det prasslade i buskarna visst jag att de var nära och jag jagade upp mig.
Så. Detta är den enda, absolut enda saken jag inte saknar med mitt annars älskade Tokyo.
Buhuuu.

tisdag 14 augusti 2007

min flyktiga bekantskap med Mike

Det har tagit några dagar för mig att hämta mig, but here we go.
I onsdags ville den här mannen lära känna mig. Det är så mycket med hans visitkort som är galet.
De vita stringkalsongerna, posen och det upptryckta skrevet ( jag som hela sommaren fått titta bort av genans inför Dolce & Gabbanas strandraggarannons). Allt är så genomtänkt. Ändå så fel.
Hela grejen med män som klär av sig är så otroligt osexig. Chippendales, nejtack.
Men det skiter Mike i. Han är en entertainer/model.
Okej, han ville inte ljuga, han är även eskort. Grävde inte i vad det i hans fall innefattar, men jag vågar mig på en kvalificerad gissning.
På baksidan går att läsa "Always be the best you can be". Antagligen är det Mike själv som har talat. Antagligen är jag avundsjuk på hans självförtroende.
Hur som helst gjorde denna lilla papperslapp min kväll.

torsdag 9 augusti 2007

Niku tabenai.

Nyss åt jag en färdigrätt från 7-11. Det brukar gå bra och den här var god. Men eftersmaken påminner tyvärr om kattlåda. Detta trotts att jag avstod den påse konfetti som jag misstänkter var bacon.
Ganska ofta får jag gissa mig till ingredienserna i en rätt via bilder eller genom plasten. Ibland tilltalar jag expediten ungefär så här "Jag äter inte kött. Jag äter inte kyckling. Okej? Okej?" pekandes på mitt matfynd. Grejen är att jag inte ens vet varför jag envisas med att fråga. För till och med på restaurang, när min kompis på perfekt japanska ber om en viss rätt utan kött, så återkommer den med rosa små skinkbitar.
Sushi är det säkraste valet. Och godast. Därför ska jag snart springa till Sushizanmai med min bästa herr Fluga.

tisdag 7 augusti 2007

Shibuya - ai shiteru

Idag träffade jag Anna i Shibuya. Har hållt mig därifrån eftersom det är helt omöjligt att inte spendera pengar däromkring. Eftersom det skitit sig med jobb så är det också det sista jag bör göra. Jag tog i alla fall med en liten extra peng om jag skulle hitta något nödvändigt. Vem jag försökte lura vet jag inte.
Höll mig rätt duktigt på mattan medan vi vandrade omkring tillsammans. Slog bara till på ett par helt fantastiska tights för en resonabel summa.
Men när Anna åkte hem släpptes draken ut ur sin bur. Jag äntrade Shibuya 109, ett 7 våningsvaruhus med tjejkläder. Varje plan har ca tio butiker. Och det var rea.
Åh herregud, säger jag bara. Så mycket fina grejer. Inte ens provrumsförnedringen x3 kunde stoppa mig. (Försök prova byxor i One size med icke asiatisk lekamen. My hips don't lie...)
Jag måste tillbaka. Jag måste jobba. Jag måste ringa min gamla chef och smöra.

måndag 6 augusti 2007

gotta love the bad boys

Kolla på de här grymma snubbarna. Såklart jag vill hänga i Tokyo jämt.
Igår var jag på bio och då var det reklam för Crews-zero. Funderar på att se den fast min japanska ordförståelse e ungefär lika med noll. Okej lögn, faktiskt fattar jag en del, men snacka, det kan jag inte. Och allt annat än Tokyo-dialekt går bort. Häromveckan var det riktigt pinsamt. En japan pratade med mig och jag var som ett frågetecken, trodde ärligt att han talade koreanska. Sen sa hans kompis samma sak och det gick upp för mig att även i detta land finns det lantisar. tihi.

söndag 5 augusti 2007

maybe you had to be there

Min vän Ishi filosoferar: Japanese people only think about food so inside the brain it's empty.
It's a big problem.
---
Sur-Flugan har fått nog (kl.14.00) : Det räckte fan med ikväll eller igår eller idag.

Bra saker med Roppongi

Fläktar inne på klubbarna
Dart med Heni
Pac's life - Last night - Because of you; varje kväll!
Manny spelandes house på Bahamas
Springa runt med Brail
Aburi-toro på Sushizanmai (open 24h)
Slumberparty med Flugan

lördag 4 augusti 2007

karaoke-queen

De flesta som sjunger karaoke har listat ut vilka låtar de kan köra. Vilka toner de klarar av och så där.
Inte jag.
Jag kör på allt möjligt.
Idag fick jag äntligen gå lös med min karaoke-kompis Ishi. Ingeting var för svårt för våra stämmor.
Eller jo. det var det ju men det spelar ju ingen roll. Några duetter. Lite Marvin Gaye. Lite Supremes. Nån Sinatra. Ingen Abba (jag vägrar sen en smärtsam upplevelse häromdagen)
Men! Äntligen har jag funnit den ultimata karaokelåten. Den jag från och med nu alltid ska köra när jag ska imponera i karaokeboxen.
Proud Mary.

tisdag 31 juli 2007

get up ladies

Ingående instruktioner, snällt översatta till engelska. Min favorit är mittenrutan, den som berör "washing".
To wash the bottom.
To wash the bottom with mild spray.
For ladies.
Waterpressure can be adjusted.
The nozzle can be repositioned
The nozzle moves back and forth.
Water pressure changes (only for washing the bottom). Just so you know! Det finns ingen anledning att försöka ändra trycket girls.

måndag 30 juli 2007

Saturdaynite...






… var trevlig. Min första utekväll med drinkar hade kunnat sluta i tid. Men givetvis blev det inte så. Det var så bra på alla ställen att jag var tvungen att springa runt, ville ju inte missa något. Det dansades. Det stiftades diverse nya bekantskaper. Det dracks Jägermeister.
Det sprangs till Donkin för att hålla energin uppe. (soyabars, greentea-icecream och lollipops)
Hade kunnat vara en tipp-topp kväll om inte herr Fluga och mr Heni under frukosten startat årets bråk.

o-o-o-o-oshikuru

Två melodier plågar mig när jag inte kan sova. Den ena, Oshikuru från Two and a half men kan förklaras med att jag nyligen såg just detta avsnitt.
Hur jag fått Anna Books Samba Sambero på hjärnan vet jag inte. Det är just själva frasen Samba Sambero som upprepas i mitt huvud. Två gånger efter varandra i olika tonarter. Gång på gång. Very disturbing.

fredag 27 juli 2007

Galenpannor, gårdagens skörd

Alltid när man träffar gaijins här så tror de att man har väntat hela kvällen på att träffa just dem, att man är i Japan för att slippa japaner och längtar efter att få gnälla lite till en likasinnad västerlänning.
Igår kom denna person i form av en hetsig islänning som varit här i fyra månader och hade två kvar. Han berättade att han längtade efter skandinavier.
Jag vet inte vad han ville att jag skulle göra med den informationen. Eller okej, jag har en vag idé, men jag vill helst inte tänka på det.
(Kvällen innan berättade en Chicago-bo för mig att det är väldigt ovanligt med blont hår i Japan. Really?)
Sen när jag vandrade hem vid 3 snåret.
3 skottar i 60-års åldern: Hej hej. Är du härifrån?
Jag: Jajjamensan.
Diverse skitsnack under 100 meters promenad
Jag: Okej, hejdå.
(Jag, väntandes vid övergångsstället. En skotte vågar sig tillbaka.)
Tuff skotte: Vad ska du göra nu?
Jag: Jag ska hem och sova.
Tuff skotte: Du ska inte med oss och ta en drink då?
Hmm, vänta nu. Jag har just lämnat mina kompisar för att gå hem. Det är klart jag ensam ska följa med tre okända män och ta en drink. Troligt.
Tröttsamt.

Men kvällens favorit var mannen i truckerkeps från Yokohama.
Han: Where you from?
Jag: Sweden
Han: Swaaaayden? Swaaayden?
Jag: Yes
Han: Oooh. You go around naked? (han visandes topless)
Jag: No, some girls at the beach maybe.
Han (fortfarande hoppfull): Not in the street?
Jag: No
Han (besviken): Aaah.
Sen gav han mig ett häfte från hans buddistiska grupp. Det ett nyhetsbrev från April 1995.
Tack då.

torsdag 26 juli 2007

jag är kär

Nu blir det Japan för hela slanten.
Åh vad jag älskar att vara här! Innan jag åkte sa jag att det här nog blir min sista långresa hit. Förstår inte hur jag ska klara mig! Det kommer ju aldrig bli så här grymt igen. Och jag kommer ju knappast ha råd att komma hit och bo på hotell… Fast det är över tre veckor kvar tills jag ska åka hem gruvar jag mig redan.

Att traska omkring i stan ger mig samma varma känsla som bra hiphop. Idag var det iofs lite väl varmt. Jag blev genast orolig för att jag inte satt på mig någon solskyddsfaktor. Inte för att solen syns, himlen är alldeles vit, men känns – det gör den. Flera små söta damer trippar omkring med solparasoll och jag var tvungen att ha solglasögon fast ingen annan har det.

Var och handlade och lyxade till med persikor. De var på rea, annars hade jag nog inte slagit till. (säger man förresten rea när det handlar om mat?) Jag åt en och den var så mjuk och saftig att jag var tvungen att hålla mig över handfatet för att inte grisa ner hela mig.

Mitt andra inköp som jag var väldigt förväntansfull inför var scottie tissuebox. På två och en halvdag har jag lyckats snyta upp en box på 180 alternativt 360 näsdukar (lite oklart hur de räknar på förpackningen). Det var scottie cottonfeel och de var verkligen mjuka, inte ett snytsår kring näsan! Var egentligen ute efter samma sort igen men de fanns inte, istället fanns scottie cashmere 220. Slog genast till och de är väldans mjuka de med, kan dock inte riktigt jämföra med cottonfeel eftersom de är slut. Vad håller lambi och de andra i Sverige på med, de är ju som sandpapper i jämförelse!

Gläds mycket åt att allt är så billigt här nu. Yenen är den lägsta mot kronan av alla gånger jag varit här, det är som ett skämt. Jag köper ett mellanmål för 7 kronor och blir mätt! Okej, det ska erkännas att jag inte alltid väljer det billigaste, snarare alltid det godaste, men det är iaf billigare än någonsin.

För att återgå till min kärlekshistoria med stan, så har jag ett fint tempel bakom huset. Tyvärr gränsar det till en lite obehaglig kyrkogård, men dagtid har jag överseende. (Tur att jag aldrig sett de där japanska skräckisarna, no need!) En informationstavla meddelade vad jag tror betyder att de har morgongympa varje vardag från klockan 6.30. Vet att det kommer vara massa söta pensionärer i så fall, så någon dag måste jag kolla upp det.

Häromkvällen när jag klev in i huset och stod och väntade på hissen i lobbyn så hade en man däckat och ramlat ur fåtöljen. Jag hade visserligen redan sett några obligatoriska salarymen sovandes i Roppongi, men en egen! hemma i mitt eget hus gjorde mig riktigt glad.
Och idag så väntade den coolaste japan jag någonsin sett på hissen med mig. Han var lång och japan-trendigt klädd, hade skippat Wham-frisyren (som brukar va poppis) men hade ändå någon galen hair-do. Givetvis hade han lite sköna tatueringar men jag kunde trots mitt sneglande i minihissen inte utröna motivet. Och! Han hade, precis som jag, solglasögon.
Jag tycker att vi ska bli bästisar.

grönt är skönt


Har lite smått bestämt mig för att inte trycka i mig det allra onyttigaste under den här visiten. Således har jag än så länge avstått från min älskade gröna-te glass. (Jo, den är alldeles fantastisk!)
Dock har jag redan tryckt i mig ett par påsar av mitt favoritsnacks. Jag har givetvis ingen aning om vad de innehåller men de har ungefär samma konsistens och look som ostbågar. Fast i grön kostym och utan ostsmulet. På påsen finns bild på en öppen skida med sojabönor. På något sätt har jag tänkt att de därför är nyttiga.
Det är ungefär som att resonera att chips är nyttigt eftersom de är gjorda av potatis.
I’m a fool.
Imorgon blir det glass, grönt te har ju massor av antioxidanter.

onsdag 25 juli 2007

lite skit rensar... jag upp


Jag sitter just nu inte direkt i position att klaga på min snälla husvärd som låter mig kampera i hennes etta, centralt belägen, i Tokyo.
Men det tänker jag givetvis göra ändå.
Har aldrig sett mig själv som renlighetsminister. Eller ja, okej vid några tillfällen kanske. Men absolut inte jämt. Fråga mina nära - jag är stökig.

Men skitig. Det är jag inte. Och jag vill helst inte bo smustigt heller.
Här är så smutsigt att jag knappt kan förmedla det vidare. Jag är nog i chock.
Kliver i något blött vid kylen och lämnar sen svarta spår. Oj, tänker jag, blev jag så smutsig av att va utan skor på planet. Tvättar fötterna men upptäcker snart att fotsulorna är lika svarta igen. Alltså svarta av smuts, inte damm. Hela golvet är täckt av ett sotliknande lager.

Plötsligt klarnar en del kring hennes senaste besök i min lägenhet.
Hallonfläckar på golvet. Foundation över min telefon. Lite keso bredvid sängen. Allt framstår nu i ett annat ljus.
Och då blir jag genast lite mildare. Hon försökte boa.
Hon ville känna sig som hemma och jag får skylla mig själv som sa att hon skulle göra det.
Nu ska jag skrubba.

fredag 20 juli 2007

the green giant

Som vanligt har jag skjutit på att göra mitt fåniga lilla extrajobb till sista minuten.
Så idag var jag tvungen att cykla in till Centralen superförkyld och fråga ovilliga resenärer en tråkig fråga. Givetvis tog det längre än någonsin eftersom ingen fyllde kriterierna för enkäten. Givetvis var jag tvungen att snyta mig varannan minut.
När jag bara hade en person kvar att fråga såg jag ett lämpligt pensionärspar... Men när jag gick fram för att presentera mig så hann jag knappt börja. Gubben berättade att de var så "trängda". Här hade de kommit upp till Stockholm från Malmö och hittade ingenstans och det gick inte att ringa i telefonautomaten. Hur de än vände och vred på telefonkortet så gick det inte. Självklart ryckte jag ut och hjälpte dem. När signalen gick fram blev gubben så lycklig att han ville ge mig pengar.
Jag ville hellre att han skulle svara på min fråga. Givetvis fyllde inte heller han kriterierna så det blev inget.
Deras vänner var heller inte hemma utan telefonsvararen gick på. Mitt förslag att de skulle lämna ett meddelande röstades ner. Istället tyckte gubben med sin nyvunna optimism att de skulle börja åka mot Täby och ringa därifrån. Det tyckte inte jag.
(Jag hittar inte till Täby) Jag fick en klapp på axeln och när de tågade iväg kände mig trots nederlaget ganska glad.
En stund senare fick jag iaf napp och blev klar. Sen snöt jag mig i en för liten näsduk och fick en del i handen. Ville gråta men tog bara stoiskt min cykel och åkte hem.

Om några timmar bär det av t Japan. Det hade varit kul om inte de just haft stor jordbävning och ett läckande kärnkraftverk. I äkta japansk stil säger de inte hur illa det är. Jag är livrädd. Kan ju liksom inte skita i att åka. Men kan oxå komma hem grön och självlysande. Tusenlappar i sjön eller hälsan? Orkar inte med sånna här beslut.

Har heller aldrig varit speciellt flygrädd men nu är jag helt plötsligt rädd för att störta och dö. Främst för att dö. Och inte går det att checka in för SAS hemsida krånglar och fast jag desperat väljer sittplats vid nödutgången så vill SAS inte ge mig den. Blä.
Wish me luck.

onsdag 6 juni 2007

vems snok?

Idag när jag cyklade förbi Kungsträdgården kom tre tonåriga tjejkompisar gående på trottoaren. Alla hade de obligatoriska stora, mörka solglasögonen. Det e okej, jag har vant mig vid att alla ska se celebrity-coola ut.
Men något såg konstigt ut.
Inte förrän jag kom närmare kunde jag sätta fingret på vad.
Alla hade de doppat näsan lite väl djupt i concealer-burken. Detta resulterade i att näsan hade en helt annan, ljusare, kulör än resten av ansiktet. Detta resulterade i sin tur i att de såg ut som att de hade spex-glasögon med tillhörande lösnäsor på sig. Vilket resluterade i att jag skrattade hela vägen till Södermälarstrand. Thanx girls.

Äckligaste ordet på länge

Idag hörde jag en 20-årig kille berätta om en tjej som haft fittkorta shorts.
Fittkorta.
Det är vid såna tillfällen jag önskar att jag aldrig behövde ha med det andra könet att göra.
Min kille försöker hävda att 20-åringen använt "fitt" som förstärkningsord, typ han kunde sagt skitkorta. Det är givetvis bara ett försök att skydda sin egen sort. Hu.

torsdag 31 maj 2007

när bruk blir missbruk?

Läste i flera intervjuer att Marian Keyes för några år sen slutat med choklad. Konstig grej att sluta med tänkte jag, stor älskare av kakaobönan. Har alltid choklad hemma och äter glatt dagligen.
Men nyss förstod jag att oxå ett oskyldigt chokladmumsande kan gå för långt. Medan jag väntade på att några grönsaker skulle koka klart till middagen tänkte jag att jag kunde stilla hungern med lite chocolat. Ivrigt öppnade jag kylen för att stoppa i mig en bit. (chokladen måste vara kall, annars går det inte!)
Bröt av en lagom dos och kastade i mig. Men något stämde inte. När jag tuggade kändes det som att jag höll på att skala havre i munnen.
I min girighet hade jag inte bara stoppat i mig av chokladen utan även en betydande del av staniol-omslaget.
Inte för att jag tänker sluta för det. Men jag förstod att Keyes kanske hade en bra anledning trots allt.