Som vanligt har jag skjutit på att göra mitt fåniga lilla extrajobb till sista minuten.
Så idag var jag tvungen att cykla in till Centralen superförkyld och fråga ovilliga resenärer en tråkig fråga. Givetvis tog det längre än någonsin eftersom ingen fyllde kriterierna för enkäten. Givetvis var jag tvungen att snyta mig varannan minut.
När jag bara hade en person kvar att fråga såg jag ett lämpligt pensionärspar... Men när jag gick fram för att presentera mig så hann jag knappt börja. Gubben berättade att de var så "trängda". Här hade de kommit upp till Stockholm från Malmö och hittade ingenstans och det gick inte att ringa i telefonautomaten. Hur de än vände och vred på telefonkortet så gick det inte. Självklart ryckte jag ut och hjälpte dem. När signalen gick fram blev gubben så lycklig att han ville ge mig pengar.
Jag ville hellre att han skulle svara på min fråga. Givetvis fyllde inte heller han kriterierna så det blev inget.
Deras vänner var heller inte hemma utan telefonsvararen gick på. Mitt förslag att de skulle lämna ett meddelande röstades ner. Istället tyckte gubben med sin nyvunna optimism att de skulle börja åka mot Täby och ringa därifrån. Det tyckte inte jag.
(Jag hittar inte till Täby) Jag fick en klapp på axeln och när de tågade iväg kände mig trots nederlaget ganska glad.
En stund senare fick jag iaf napp och blev klar. Sen snöt jag mig i en för liten näsduk och fick en del i handen. Ville gråta men tog bara stoiskt min cykel och åkte hem.
Om några timmar bär det av t Japan. Det hade varit kul om inte de just haft stor jordbävning och ett läckande kärnkraftverk. I äkta japansk stil säger de inte hur illa det är. Jag är livrädd. Kan ju liksom inte skita i att åka. Men kan oxå komma hem grön och självlysande. Tusenlappar i sjön eller hälsan? Orkar inte med sånna här beslut.
Har heller aldrig varit speciellt flygrädd men nu är jag helt plötsligt rädd för att störta och dö. Främst för att dö. Och inte går det att checka in för SAS hemsida krånglar och fast jag desperat väljer sittplats vid nödutgången så vill SAS inte ge mig den. Blä.
Wish me luck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag tänker alltid automatiskt när jag hör att någon ska resa: "stackare!". själv hatar jag att resa och den tillhörande nervositeten och transporten särskilt. innerst inne kan jag förstås förstå att det finns folk som faktiskt VILL resa och tycker det är kul, typ hela jordens befolkning. men nu känner jag ändå att jag legitimt kan säga: STACKARE! jobbigt med all ovisshet inför japanresan! MEN, om jag skulle resa så vore japan och kanske london mitt första val!
(jag vet inte hur jag tänkte när jag föreställde mig att det skulle trösta dig på nåt sätt.)
haha, du försökte iaf, det tackar jag för. Kan ju skratta nu när jag är framme. Nu är det ju bara två flygningar kvar innan jag har klarat mig. Och eftersom jag redan är här kan jag inte göra mycket åt mitt självlysande jag...
Skicka en kommentar