get up ladies

Ingående instruktioner, snällt översatta till engelska. Min favorit är mittenrutan, den som berör "washing".
To wash the bottom.
To wash the bottom with mild spray.
For ladies.
Waterpressure can be adjusted.
The nozzle can be repositioned
The nozzle moves back and forth.
Water pressure changes (only for washing the bottom). Just so you know! Det finns ingen anledning att försöka ändra trycket girls.

Saturdaynite...

… var trevlig. Min första utekväll med drinkar hade kunnat sluta i tid. Men givetvis blev det inte så. Det var så bra på alla ställen att jag var tvungen att springa runt, ville ju inte missa något. Det dansades. Det stiftades diverse nya bekantskaper. Det dracks Jägermeister.
Det sprangs till Donkin för att hålla energin uppe. (soyabars, greentea-icecream och lollipops)
Hade kunnat vara en tipp-topp kväll om inte herr Fluga och mr Heni under frukosten startat årets bråk.

o-o-o-o-oshikuru

Två melodier plågar mig när jag inte kan sova. Den ena, Oshikuru från Two and a half men kan förklaras med att jag nyligen såg just detta avsnitt.
Hur jag fått Anna Books Samba Sambero på hjärnan vet jag inte. Det är just själva frasen Samba Sambero som upprepas i mitt huvud. Två gånger efter varandra i olika tonarter. Gång på gång. Very disturbing.

Galenpannor, gårdagens skörd

Alltid när man träffar gaijins här så tror de att man har väntat hela kvällen på att träffa just dem, att man är i Japan för att slippa japaner och längtar efter att få gnälla lite till en likasinnad västerlänning.
Igår kom denna person i form av en hetsig islänning som varit här i fyra månader och hade två kvar. Han berättade att han längtade efter skandinavier.
Jag vet inte vad han ville att jag skulle göra med den informationen. Eller okej, jag har en vag idé, men jag vill helst inte tänka på det.
(Kvällen innan berättade en Chicago-bo för mig att det är väldigt ovanligt med blont hår i Japan. Really?)
Sen när jag vandrade hem vid 3 snåret.
3 skottar i 60-års åldern: Hej hej. Är du härifrån?
Jag: Jajjamensan.
Diverse skitsnack under 100 meters promenad
Jag: Okej, hejdå.
(Jag, väntandes vid övergångsstället. En skotte vågar sig tillbaka.)
Tuff skotte: Vad ska du göra nu?
Jag: Jag ska hem och sova.
Tuff skotte: Du ska inte med oss och ta en drink då?
Hmm, vänta nu. Jag har just lämnat mina kompisar för att gå hem. Det är klart jag ensam ska följa med tre okända män och ta en drink. Troligt.
Tröttsamt.

Men kvällens favorit var mannen i truckerkeps från Yokohama.
Han: Where you from?
Jag: Sweden
Han: Swaaaayden? Swaaayden?
Jag: Yes
Han: Oooh. You go around naked? (han visandes topless)
Jag: No, some girls at the beach maybe.
Han (fortfarande hoppfull): Not in the street?
Jag: No
Han (besviken): Aaah.
Sen gav han mig ett häfte från hans buddistiska grupp. Det ett nyhetsbrev från April 1995.
Tack då.

jag är kär

Nu blir det Japan för hela slanten.
Åh vad jag älskar att vara här! Innan jag åkte sa jag att det här nog blir min sista långresa hit. Förstår inte hur jag ska klara mig! Det kommer ju aldrig bli så här grymt igen. Och jag kommer ju knappast ha råd att komma hit och bo på hotell… Fast det är över tre veckor kvar tills jag ska åka hem gruvar jag mig redan.

Att traska omkring i stan ger mig samma varma känsla som bra hiphop. Idag var det iofs lite väl varmt. Jag blev genast orolig för att jag inte satt på mig någon solskyddsfaktor. Inte för att solen syns, himlen är alldeles vit, men känns – det gör den. Flera små söta damer trippar omkring med solparasoll och jag var tvungen att ha solglasögon fast ingen annan har det.

Var och handlade och lyxade till med persikor. De var på rea, annars hade jag nog inte slagit till. (säger man förresten rea när det handlar om mat?) Jag åt en och den var så mjuk och saftig att jag var tvungen att hålla mig över handfatet för att inte grisa ner hela mig.

Mitt andra inköp som jag var väldigt förväntansfull inför var scottie tissuebox. På två och en halvdag har jag lyckats snyta upp en box på 180 alternativt 360 näsdukar (lite oklart hur de räknar på förpackningen). Det var scottie cottonfeel och de var verkligen mjuka, inte ett snytsår kring näsan! Var egentligen ute efter samma sort igen men de fanns inte, istället fanns scottie cashmere 220. Slog genast till och de är väldans mjuka de med, kan dock inte riktigt jämföra med cottonfeel eftersom de är slut. Vad håller lambi och de andra i Sverige på med, de är ju som sandpapper i jämförelse!

Gläds mycket åt att allt är så billigt här nu. Yenen är den lägsta mot kronan av alla gånger jag varit här, det är som ett skämt. Jag köper ett mellanmål för 7 kronor och blir mätt! Okej, det ska erkännas att jag inte alltid väljer det billigaste, snarare alltid det godaste, men det är iaf billigare än någonsin.

För att återgå till min kärlekshistoria med stan, så har jag ett fint tempel bakom huset. Tyvärr gränsar det till en lite obehaglig kyrkogård, men dagtid har jag överseende. (Tur att jag aldrig sett de där japanska skräckisarna, no need!) En informationstavla meddelade vad jag tror betyder att de har morgongympa varje vardag från klockan 6.30. Vet att det kommer vara massa söta pensionärer i så fall, så någon dag måste jag kolla upp det.

Häromkvällen när jag klev in i huset och stod och väntade på hissen i lobbyn så hade en man däckat och ramlat ur fåtöljen. Jag hade visserligen redan sett några obligatoriska salarymen sovandes i Roppongi, men en egen! hemma i mitt eget hus gjorde mig riktigt glad.
Och idag så väntade den coolaste japan jag någonsin sett på hissen med mig. Han var lång och japan-trendigt klädd, hade skippat Wham-frisyren (som brukar va poppis) men hade ändå någon galen hair-do. Givetvis hade han lite sköna tatueringar men jag kunde trots mitt sneglande i minihissen inte utröna motivet. Och! Han hade, precis som jag, solglasögon.
Jag tycker att vi ska bli bästisar.

grönt är skönt

Har lite smått bestämt mig för att inte trycka i mig det allra onyttigaste under den här visiten. Således har jag än så länge avstått från min älskade gröna-te glass. (Jo, den är alldeles fantastisk!)
Dock har jag redan tryckt i mig ett par påsar av mitt favoritsnacks. Jag har givetvis ingen aning om vad de innehåller men de har ungefär samma konsistens och look som ostbågar. Fast i grön kostym och utan ostsmulet. På påsen finns bild på en öppen skida med sojabönor. På något sätt har jag tänkt att de därför är nyttiga.
Det är ungefär som att resonera att chips är nyttigt eftersom de är gjorda av potatis.
I’m a fool.
Imorgon blir det glass, grönt te har ju massor av antioxidanter.

lite skit rensar... jag upp

Jag sitter just nu inte direkt i position att klaga på min snälla husvärd som låter mig kampera i hennes etta, centralt belägen, i Tokyo.
Men det tänker jag givetvis göra ändå.
Har aldrig sett mig själv som renlighetsminister. Eller ja, okej vid några tillfällen kanske. Men absolut inte jämt. Fråga mina nära - jag är stökig.

Men skitig. Det är jag inte. Och jag vill helst inte bo smustigt heller.
Här är så smutsigt att jag knappt kan förmedla det vidare. Jag är nog i chock.
Kliver i något blött vid kylen och lämnar sen svarta spår. Oj, tänker jag, blev jag så smutsig av att va utan skor på planet. Tvättar fötterna men upptäcker snart att fotsulorna är lika svarta igen. Alltså svarta av smuts, inte damm. Hela golvet är täckt av ett sotliknande lager.

Plötsligt klarnar en del kring hennes senaste besök i min lägenhet.
Hallonfläckar på golvet. Foundation över min telefon. Lite keso bredvid sängen. Allt framstår nu i ett annat ljus.
Och då blir jag genast lite mildare. Hon försökte boa.
Hon ville känna sig som hemma och jag får skylla mig själv som sa att hon skulle göra det.
Nu ska jag skrubba.

the green giant

Som vanligt har jag skjutit på att göra mitt fåniga lilla extrajobb till sista minuten.
Så idag var jag tvungen att cykla in till Centralen superförkyld och fråga ovilliga resenärer en tråkig fråga. Givetvis tog det längre än någonsin eftersom ingen fyllde kriterierna för enkäten. Givetvis var jag tvungen att snyta mig varannan minut.
När jag bara hade en person kvar att fråga såg jag ett lämpligt pensionärspar... Men när jag gick fram för att presentera mig så hann jag knappt börja. Gubben berättade att de var så "trängda". Här hade de kommit upp till Stockholm från Malmö och hittade ingenstans och det gick inte att ringa i telefonautomaten. Hur de än vände och vred på telefonkortet så gick det inte. Självklart ryckte jag ut och hjälpte dem. När signalen gick fram blev gubben så lycklig att han ville ge mig pengar.
Jag ville hellre att han skulle svara på min fråga. Givetvis fyllde inte heller han kriterierna så det blev inget.
Deras vänner var heller inte hemma utan telefonsvararen gick på. Mitt förslag att de skulle lämna ett meddelande röstades ner. Istället tyckte gubben med sin nyvunna optimism att de skulle börja åka mot Täby och ringa därifrån. Det tyckte inte jag.
(Jag hittar inte till Täby) Jag fick en klapp på axeln och när de tågade iväg kände mig trots nederlaget ganska glad.
En stund senare fick jag iaf napp och blev klar. Sen snöt jag mig i en för liten näsduk och fick en del i handen. Ville gråta men tog bara stoiskt min cykel och åkte hem.

Om några timmar bär det av t Japan. Det hade varit kul om inte de just haft stor jordbävning och ett läckande kärnkraftverk. I äkta japansk stil säger de inte hur illa det är. Jag är livrädd. Kan ju liksom inte skita i att åka. Men kan oxå komma hem grön och självlysande. Tusenlappar i sjön eller hälsan? Orkar inte med sånna här beslut.

Har heller aldrig varit speciellt flygrädd men nu är jag helt plötsligt rädd för att störta och dö. Främst för att dö. Och inte går det att checka in för SAS hemsida krånglar och fast jag desperat väljer sittplats vid nödutgången så vill SAS inte ge mig den. Blä.
Wish me luck.