jag är kär

Nu blir det Japan för hela slanten.
Åh vad jag älskar att vara här! Innan jag åkte sa jag att det här nog blir min sista långresa hit. Förstår inte hur jag ska klara mig! Det kommer ju aldrig bli så här grymt igen. Och jag kommer ju knappast ha råd att komma hit och bo på hotell… Fast det är över tre veckor kvar tills jag ska åka hem gruvar jag mig redan.

Att traska omkring i stan ger mig samma varma känsla som bra hiphop. Idag var det iofs lite väl varmt. Jag blev genast orolig för att jag inte satt på mig någon solskyddsfaktor. Inte för att solen syns, himlen är alldeles vit, men känns – det gör den. Flera små söta damer trippar omkring med solparasoll och jag var tvungen att ha solglasögon fast ingen annan har det.

Var och handlade och lyxade till med persikor. De var på rea, annars hade jag nog inte slagit till. (säger man förresten rea när det handlar om mat?) Jag åt en och den var så mjuk och saftig att jag var tvungen att hålla mig över handfatet för att inte grisa ner hela mig.

Mitt andra inköp som jag var väldigt förväntansfull inför var scottie tissuebox. På två och en halvdag har jag lyckats snyta upp en box på 180 alternativt 360 näsdukar (lite oklart hur de räknar på förpackningen). Det var scottie cottonfeel och de var verkligen mjuka, inte ett snytsår kring näsan! Var egentligen ute efter samma sort igen men de fanns inte, istället fanns scottie cashmere 220. Slog genast till och de är väldans mjuka de med, kan dock inte riktigt jämföra med cottonfeel eftersom de är slut. Vad håller lambi och de andra i Sverige på med, de är ju som sandpapper i jämförelse!

Gläds mycket åt att allt är så billigt här nu. Yenen är den lägsta mot kronan av alla gånger jag varit här, det är som ett skämt. Jag köper ett mellanmål för 7 kronor och blir mätt! Okej, det ska erkännas att jag inte alltid väljer det billigaste, snarare alltid det godaste, men det är iaf billigare än någonsin.

För att återgå till min kärlekshistoria med stan, så har jag ett fint tempel bakom huset. Tyvärr gränsar det till en lite obehaglig kyrkogård, men dagtid har jag överseende. (Tur att jag aldrig sett de där japanska skräckisarna, no need!) En informationstavla meddelade vad jag tror betyder att de har morgongympa varje vardag från klockan 6.30. Vet att det kommer vara massa söta pensionärer i så fall, så någon dag måste jag kolla upp det.

Häromkvällen när jag klev in i huset och stod och väntade på hissen i lobbyn så hade en man däckat och ramlat ur fåtöljen. Jag hade visserligen redan sett några obligatoriska salarymen sovandes i Roppongi, men en egen! hemma i mitt eget hus gjorde mig riktigt glad.
Och idag så väntade den coolaste japan jag någonsin sett på hissen med mig. Han var lång och japan-trendigt klädd, hade skippat Wham-frisyren (som brukar va poppis) men hade ändå någon galen hair-do. Givetvis hade han lite sköna tatueringar men jag kunde trots mitt sneglande i minihissen inte utröna motivet. Och! Han hade, precis som jag, solglasögon.
Jag tycker att vi ska bli bästisar.